Stress är något jag upplevt något otroligt de senaste dagarna. Detta är ju något som faktiskt är skadligt i längden, man blir lättare irriterad och sur, svårt att koncentrera sig samt ökar i vikt, kan även gå över till depression eller ätstörningar. Jag har ju hästen och det var mitt val och mitt ansvar. Jag visste att det skulle bli kämpigt och att jag skulle få det lite stressigt. Men det var svårt att veta att jag inte skulle hitta någon medryttare, få plats i stall närmre samt sluta bokstavligen kl 5 varje dag (varannan vecka). Jag höll på att svimma idag i skolan, jag hinner inte med de två viktigaste sakerna en människa behöver, sömn och mat. Jag kommer hem vid halv 11, ska äta duscha och fixa inför morgondagen sedan sova vilket blir vid 3-tiden ca.. Sedan vaknar jag och är helt slut och går upp äter frukost sedan fixar mig till skolan, sedan går jag där till kl 5 med 5min raster och ca 1.5-2 timmar långa lektioner, alla drar hem och sover sen. Jag åker ut till hästen och halvsover/sover oftast på bussen sedan går jag av och stressar från busshållsplstsen till stallet då bussen där går så sällan. Sedan när jag kommer ut blir det att stressa ännu mer.. Fixa allt snabbt lägga mobilen på laddning och sedan hoppas på att hästarna inte jävlas i hagen vilket de gjort de senaste dagarna. Jag får fixa henne snabbt sedan rida sedan fixa av sedan stressa till hagen sedan stressa hem med många missade samtal från olika som jag inte hinner ringa upp, sedan får jag hoppas att bussen kommer i någelunda tid och sedan komma hem tillslut och fixa allt för att sedan försöka sova. Alltså sover jag väldigt få timmar, äter inte mer än frukost och slänger i mig något vid 11 tiden när man kommer hem. Man kan ju se det possessivt att äter jag så dåligt går jag ner i vikt men sen får man tänka på att med den där stressen och ångesten i kroppen hela tiden går man istället upp i vikt. Det känns som man ska gå in i väggen när som helst. Skulle någon snorunge där ute kunna bli medryttare på min ponny samt att stå i ett stall närmre med bättre kommunikationer så skulle situationen inte vara den samma. Att sedan vänner kommer och klagar på en att man inte hör av sig och aldrig kan ses gör inte saken bättre men självklart förstår jag dom. Jag blir superlätt irriterad på alla i min omgivning av att ha det här stressen hela tiden. Jag skulle behöva få några dagar avkoppling. Jag kan inte slappna av. På lektionerna håller jag på att somna och jag kan inte koncentrera mig.. Och det händer även att min hjärna inte tänker helt klart och jag höll på att gå in i duschen med kläder ex. Det börjar nästan bli lite läskigt.. Kommer jag att svimma under dagen? Man vet aldrig, med stressen och ångesten, utan sömn och mat, utskällningar av familjemedlemmar osv, kompisar som tjatar och blir sura, hästen som måste tas hand om, massa mejl att skicka till medryttarannonser, ringningar ang stallplats osv osv.. Man blir helt slut och vet inte vart man ska ta vägen, känner ingen trygghet och ro. Det är så jobbigt och jag vill verkligen att det ska ordna sig med det samma men det är ännu värre att veta om att det är som det är och det går inte att göra mer än vad jag gjort åt saken.. Får hoppas att detta ordnar upp sig så fort som möjligt!